Vägar
Det är mörkt och varmt ute. Väldigt exotiskt så här långt norrut. Sitter med en sovandes iller i knät och plötsligt har ron lagt sig. Kärleken kommer förbi. Ger mig en puss på kinden och undrar hur det är. Om jag har gett upp kvällen. Kan inte slita mig. Inte riktigt än. Från tankarna, från den varma lilla illerkroppen. Nacken värker och jag vet att jag borde flytta mig till ett bord med mitt skrivande. Datorn hotar att stänga av sig. Baterierna är slut. Sladden ligger alldeles för långt borta. Jag undrar över var det kommer att ta oss. Så mycket känns omöjligt. De kommande jobben. Längtan efter landet. Alla djuren som ska må bra. Jag vet att det öppnas vägar och ordnas när det ska. Tålamod lilla vän.
Fortsätter att fördjupa mig i Elin Wägner. Fascineras över att hon bar på samma tankar i början av 1900-talet som vi också gör. Tankar som jag i min enfald trodde var relativt nya. Ler åt mig själv. Vi människor är bara människor.