LivsLuvan

Det är mörkt och varmt ute. Väldigt exotiskt så här långt norrut. Sitter med en sovandes iller i knät och plötsligt har ron lagt sig. Kärleken kommer förbi. Ger mig en puss på kinden och undrar hur det är. Om jag har gett upp kvällen. Kan inte slita mig. Inte riktigt än. Från tankarna, från den varma lilla illerkroppen. Nacken värker och jag vet att jag borde flytta mig till ett bord med mitt skrivande. Datorn hotar att stänga av sig. Baterierna är slut. Sladden ligger alldeles för långt borta. Jag undrar över var det kommer att ta oss. Så mycket känns omöjligt. De kommande jobben. Längtan efter landet. Alla djuren som ska må bra. Jag vet att det öppnas vägar och ordnas när det ska. Tålamod lilla vän.

Fortsätter att fördjupa mig i Elin Wägner. Fascineras över att hon bar på samma tankar i början av 1900-talet som vi också gör. Tankar som jag i min enfald trodde var relativt nya. Ler åt mig själv. Vi människor är bara människor.

Sommaren fortsätter med pusslandet av två sommarkuser och fyra jobb. Funderar om det alltid kommer att vara så här? Olika projekt, flera sysslor och bollar i luften. Det är dock inte så ansträngnde som det låter. Ok, hade ni frågat mig förra veckan hade jag svarat att det är PRECIS så jobbigt som det låter, men nu har allt återfått sin balans. Kanske mycket för att kärleken mer eller mindre tagit över ett av arbetena, det andra har mest gett lön och lite jobb och jag kan återgå till att koncentrera mig på det övriga sysslorna. Inser också att jag kommer att hinna ha ganska många dagar lediga innan vi åker vidare söderut för att slutligen hjälpa till på läger i Rumänien. Känns skönt. Njuter av varma dagar, en lummig trädgård och vackra trollsländor över ån.

Skrattade högt när de sa att vi flickor har gått från att vara “Sex and the city”-brudar till “Desperat housewives”. Jag vet inte om Sex and the city någonsin haft plats för en hippieflicka, å andra sidan bodde jag inte i stan och var minst sagt frånvarande under den perioden.. Är heller inte så säker på att jag vill leva upp till Desperat Housewives. Mord och otrohet är inte min grej. Men visst, två av flickorna har barn, två är snart gifta och själv lever jag med man och djur. Det är kanske nära nog?

Liggern stel med värkande kropp i soffan idag. Trillade ned för en steg, eller snarare med en stege från andra våningen igår. Det rekommenderas inte. Allt är helt, men musklerna ömmar. Det goda av det hela är att jag är i kapp med skolarbetet. Det är allt lite knepigt att börja två kurser på samma gång.

Den ena kursen är om Elin Wägners författarskap. Slås av att det då, i början av 1900-talet, som nu är samma fördommar mot feminismen. Både män och kvinnor tycks skrämmas av jämställdheten, men idag kan man luta sig tillbaka på gamla siffror om att Sverige är världens mest jämställda land. Nej, iof inte nu längre, men vi var. Förut. Och det är väl ganska bra, eller? Kanske. Men bra är det inte. Fortfarande finns det oerhörda klyftor i samhället. Mellan män och kvinnor, mellan så kallade svenskar och andra etniciteter, unga och gamla osv osv. Grupperna är många och vi håller fast vid att dela in oss därefter. Kan vi inte bara inse att vi alla är levande varelser som vinner mest på att samarbeta och hjälpas åt? Tja, antagligen går det att koppla till vår arts överlevnad. Ibland önskar jag dock att vi kunde höja oss över det primitiva och se i ett vidare perspektiv.

Har fått ett mail om ekoby-projekt. Det gjorde mig glad. Även om vi inte har möjlghet att flytta just nu så är det några som sätter igång med att förverkliga sina drömmar. Det ger inspiration!

Har vandrat på höga klackar bland böcker i magasinet på universitetsbiblioteket. Kändes härligt att återigen läsa på bokryggar, andas källarluften och inspireras av titlar. Jag trivs bra med att fyllas på med kunskap och ta del av den kreativitet som finns.

Fjärde vännen som kom med glädjebudskap. Jag vill också. Snart. Det känns stort.

Sitter här med vemod i hjärtat. Är aldrig bekväm med att lämna människor och djur som jag bryr mig om. Men jag hoppas och önskar att det här bara är början av vår vänskap.

Avslutade praktiken med en fantastisk ritt över gamla åkrar med spår av husgrunder. Det triggar alltid igång fantasin. Att kunna se människor som slitit för sitt leverne långt bort från samhället i kanten av det vackra vattnet. Hästarna fick själva välja gångart och jag njöt av att lita på att han snabbt och säkert tog oss fram över markerna.

Tack för den här tiden och allt ni har gett mig!

Potatis och purjolöksoppa puttrar på spisen och det är gråkallt ute. Har regnat hela dagen och det är mys inne som gäller ikväll. Promenerade med hunden och köpte ett köttben. Han ligger nöjt och tuggar. Smask, smask. Sneglar på mig emellanåt för att se om jag kommer och busar med honom. Det är lite våran grej, att leka med benen. Då gäller det att vara snabb både för honom och mej när vi tävlar om sånna godheter.

Det är inte länge kvar nu. En och en halv vecka. Sedan lämnar jag inlandet - för den här gången.

Jag tänkte “Han verkar vara en sån där svårpratad ungdom” sen tänkte jag “Åh nej, åh hjälp!”. Människan ifråga är över 18 år. Tror jag. Han ska åtminstone ge mig skjutts. Jag tänkte sån där ungdom och varningssignalerna började blinka och tjuta hysteriskt. När blev jag äldre och började bygga upp murar och gräva diken mellan mig och de yngre?! Bygg broar istället människa!

Försökte formulera ett mail till han som var en del av mitt liv för fem, sex år sedan. När mailet väl var skrivet vägrade facebook att skicka iväg det. Ska jag ta det som ett tecken?

Idag har jag agerat kattförmedling, gått promenader i solsken, suttit i handledning och fortsatt skjuta upp skolarbetet. Inbillar mig att det går fort att skriva ihop när jag väl sätter mig ned. Det gör det kanske. Problemet är väl att jag inte läst det jag borde för att kunna diskutera ordentligt. Det blir en senare fråga.

Sjukt flyt igen. Bilen är färdig och jag får dessutom skjuts med en praktikant de sju milen till verkstaden. Finfint! Jag ska bara berätta att jag ska ta med min håriga hund först. Håller tummarna att det är okej.